Hobbykandidat: Långfärdsskridskor

Idag, äntligen, blev det av!

För flera år sedan hade Stockholm en kall December, och jag tog mina julklappspengar för att köpa mig ett par långfärdsskridskor. Jag kunde verkligen se mig själv sväva fram med långa stadiga skär genom skärgården, med solen glittrande i blankisen.

Jag köpte kängor och skenor på en lite avsides belägen butik i Alvik som drevs av en riktig skridskofantast. Det tog tid att hitta snygga, jag menar bekväma, kängor men till slut kunde jag lämna butiken mycket nöjd tillsammans med den aningen svettige skridskofantasten som gärna ville få stänga sin butik för dagen.

Så snart skridskorna var inköpta blev det dock raskt varmare väder. Och så skulle det förbli ett par år, dåligt med is på fjärdarna. Till slut föll skridskorna i glömska, trots att isen frös till ibland. Jag tillbringade dessutom oftast vinterhelgerna invid en bandyplan, eftersom yngsta sonen börjat med den ädla sporten.

Men så förra året packade jag fram utrustningen ur garderoben igen – och kliade mig förbryllat i huvudet. Kängorna passade liksom inte alls med bindningarna på skenorna. Till utrustningen hörde visst också ett par små gummilister med tillhörande skruvar, och jag kunde i mitt svaga minne ana även nån slags muntlig instruktion som jag ansåg glasklar och därför ej nödvändig att nedteckna vid köptillfället.

Jag tog med mig allt till den lokala sportbutiken och bad om råd. Ytterligare huvuden kliades i förvirring, mer skridskokunniga kollegor tillkallades men ingen fattade nåt. Inte var det väl meningen att jag skulle skruva in de där långa skruvarna rakt in i mina sprillans nya kängor? Min tid och mitt engagemang räckte inte längre än så den gången, och skridskorna packades in i garderoben igen.

Men skam den som ger sig. Strax före jul denna säsong tog jag skridskorna i ryggsäcken och begav mig in till staden, för att besöka de mest välrenommerade skridskobutikerna. Kunde de lösa gåtan? Det vändes och vreds och konstaterades till slut att den där skridskofantasten måste ha tröttnat på mitt velande framför hans välfyllda känghyllor, och lastat på mig nån slags kombo som han ville bli av med lika mycket som han ville bli av med mig ur butiken.

– Men vad ska jag göra då, frågade jag uppgivet, ska jag slänga alltihop?
– Nä, kängorna är utmärkta, sa den kunnige försäljaren, och skenorna kan du väl lägga upp på nån säljsida för utrustning av mer kuriös karaktär? Köp nya skenor, ingen under 70 använder sådana här längre.

Jag lämnade butiken med mina utmärkta kängor och kuriösa skenor, något nedslagen. Nya skenor var ingen billig historia. Men strax därpå fick jag ett tecken – ett mess om julklappsrabatt på den lokala sportbutiken. På så sätt fick mina gamla utmärkta kängor så till slut sällskap av ett par sprillans nya, moderna skenor.

Och så idag blev det ett premiäråk. Ingen frusen fjärd att fara fram över, i och för sig, utan allmänhetens åkning på en solbelyst bandyplan i Gustavsberg. Det gick fint tycker jag, även om bandysonen inledningsvis fick dra mig upp i stående läge (han är stadig han). Men sen stod jag där av egen kraft, i varv efter varv kring söndagsåkarnas skara. Inte ett enda litet barn välte jag på min färd, och jag var sååå lycklig.

Så småningom ska det nog bli åka av i skärgården också, vänta bara. Långfärdsskridskor har nu gått från ouppnåelig dröm till Januari månads mest seriösa hobbykandidat. Check på den!