En särskild sorts människa

Jag har faktiskt en liten hobby redan, om man nu kan rubricera den så – jag älskar att lösa Sudoku (jag har dock oerhört svårt att lära mig att skriva ordet, måste dubbelkolla stavningen varje gång – stavar surrealistiskt nog dessutom alltid fel på dubbelkolla, och nu kände jag mig tvångsmässigt pressad att säkra hem att jag har stavat surrealistiskt rätt – måste ta mig ur den här ordfällan NU).

På Wikipedia läser jag att Sudoku (som betyder ”ensam siffra”) uppfanns i USA i slutet av 1970-talet, blev stort i Japan i mitten av 80-talet, och blommade upp igen i Storbritannien 2005. Den 2 juni 2005 började svenska tidningar publicera ett sudoku om dagen.

Själv minns jag inte när jag började, men eftersom jag oftast är pinsamt sen på bollen så lär det inte ha varit 2005 i alla fall. Vi kan gissa att jag har hållit igång i mer än 10 år åtminstone, och även om jag inte alltid hinner läsa hela DN så brukar jag ändå alltid hinna lösa deras svåraste Sudoku. Jag föredrar att lösa dem på papper, för man får för mycket hjälp digitalt, och ofta har jag vandrat hem från bussen – blind för omvärlden – med tidningen vikt till en liten kvadrat för att hinna sätta de sista siffrorna före middagsbestyren (detta var dock innan jag efter stor vånda blev DN-digital, men just det förtjänar sitt eget blogginlägg).

Jag kan ju knappast vara ensam om Sudoku-vanan, men de flesta som fastnade 2005 tröttnade antagligen runt 2006. Inte jag inte, jag har en imponerande uthållighet med monotona sysslor. Jag älskar också att det med Sudoku alltid bara finns en lösning, till skillnad från t ex ett korsord där man kan ha fyllt i alla bokstäver och ändå vara osäker på om man har tänkt rätt. Det leder mig till dagens filosofiska light: Vad är det för slags människa som aldrig tröttnar på att lösa ett sifferpussel för vilket det inte krävs någon som helst allmänbildning eller egentlig kunskap mer än möjligen nån slags märklig blick för mönster?

Jag undrar om det inte är samma sorts märkliga filur som har tålamod nog att lära sig Rubriks Kub. För jag kan den faktiskt nu! Inte med nåt imponerande tempo alls, men det var ju heller aldrig avsikten. När jag startade mitt lilla projekt med denna min ena Mars-hobbykandidat så var jag högst tveksam till att jag skulle lyckas. Kanske kan man så småningom lära sig att bara titta på kuben och se vilka vridningar som krävs, men den metod som uppmuntras på nätet är istället att helt enkelt lära sig algoritmerna för att lösa respektive lager. Och jag är egentligen inget vidare på att bara lära mig saker utantill, men det är nu ändå det jag har gjort. Gör jag minsta misstag får jag liksom börja om, men det duger och jag är löjligt stolt över bedriften.

Nu varierar jag min dagliga hjärngympa, en Rubriks-runda får ibland ersätta ett Sudoku-pass. Men ärligt talat så tror att att det är Sudoku som kommer överleva, för jag börjar redan tappa intresset för den besegrade färgkuben. Vilket är ganska lämpligt, eftersom jag ändå måste upp ur fåtöljen för att hinna utöva min andra Mars-hobbykandidat ”laga mat ute”. Återkommer om det, för nu måste jag laga middag inne!