Borde skaffa mig ett jobb

När jag startade den här bloggen hade jag en väl planerad och mycket efterlängtad paus mellan uppdrag, efter 8 år hos samma uppdragsgivare. Jag hade följaktligen mycket tid att spendera på att göra vad som föll mig in, och hoppades kanske hitta mig en eller annan mer varaktig hobby på köpet. En ny hobby som jag sedan kunde ta med mig vidare i livet, och i någon form kombinera med mitt nya, förväntade förvärvsarbete. Det kan verka naivt med facit i handen, men det föll mig knappt ens in att det skulle kunna bli svårare än väntat att återgå till den där vardagen som jag tagit en aningen lyxig men (i mitt tycke) välförtjänt paus ifrån. Jag har ju alltid arbetat, alla omkring mig har alltid arbetat (förutsatt att de har fått vara friska förstås) och tanken att jag inte skulle kunna välja att börja arbeta igen när jag ville hade aldrig ens slagit mig. Inte så att jag förväntade mig att kunna välja och vraka, men ett redigt jobb med trevliga kollegor och hygglig lön var vad jag förväntade mig.

När det började kännas dags att återgå till vardagen såg jag mig först om efter ett nytt konsultuppdrag. Men jag är rätt usel på att marknadsföra mig själv och insåg raskt att jag varken ville eller kunde klara mig ensam i konsultmäklardjungeln. Därför sökte jag istället jobb som anställd konsult. Vid denna tidpunkt i historien så hade vi fått kännedom om ett nytt och hotfullt virus, och börjat alternativhälsa på varandra. Dock ännu med generade leenden, eftersom vi inte riktigt visste om det faktiskt var nödvändigt med all denna försiktighet. Efter några (ännu fysiska) intervjuer kom vi överens, jag och min nya arbetsgivare, och jobbet var mitt. Inne i värmen igen, och det på ett företag med goda värderingar och trevliga kollegor. Underbart!

Men underbart är, som bekant, ibland väldigt kort. Mer eller mindre över en natt gick fordonsbranschen i virusdvala och min nya arbetsgivare (som nu hunnit skicka mig en fantastisk välkomstbukett) drabbades hårt och akut. All pågående rekrytering avbröts på order uppifrån, vilket även inkluderade mitt avtal som ännu inte hade uppnått sitt startdatum. Ridå. Det var bara att sätta sig och ringa tillbaka till dem som jag tidigare tackat nej till (tack och lov på ett vänligt och ödmjukt sätt – tips från coachen till den det berör) och be om nya chanser. Jag dammsög alla jobbforum och sökte alla jobb som kunde matcha min profil. Jag försökte kryssa mig förbi alla skall-krav i de elektroniska ansökningsformulären utan att ljuga alltför fräckt. En hel stödarmé av underbara människor i min närhet började lobba för min skull på sina respektive arbetsplatser.

Sedan var det bara att vänta – och väääänta, för det här viruset påverkar uppenbarligen även intensiteten i rekryteringsprocesserna. Och även om man sen klarar den initiala granskningen genomförd av för ändamålet anlitad proffsrekryterare, så är nästa steg inte helt givet. Att träffas fysiskt är förstås inte aktuellt hos de flesta potentiella arbetsgivare, utan istället tar en svit av distansintervjuer vid. Jag genomförde oftast dessa förskansad i yngsta sonen rum, med telefonen riggad i lagom fördelaktig kameravinkel och med en from förhoppning att den hemmastuderande äldsta sonen inte skulle knycka allt bredband just precis då. Jag lyckades på nåt mirakulöst sätt slingra mig igenom en serie intervjuer utan att väcka nämnvärd anstöt hos potentiella arbetsgivare, och trodde nog att jag hade minst ett par bollar i mål. Men det är då, kära vänner, som HR-avdelningarna plockar fram sitt allra mest grymma vapen för att sålla de sista agnarna från vetet – de onlinebaserade rekryteringstesterna.

Personlighetstester är en sak. Även om det kan vara frustrerande grovkalibrerat att tvingas välja att beskriva sig själv som antingen viljelöst mesig eller arrogant dominant, så går det ju ändå om man försöker vara skoningslöst ärlig. Men så har vi de tidsbegränsade logiska testerna – ren och skär tortyr, om ni frågar mig. ”Anna är 27 år. Peter är tre gånger så gammal som Anna var när hon var hälften så gammal som Jörgen. Jörgen är lillgammal. Hur gammal är Sverker?” Typ. I ett av de tester som jag fick utföra gavs instruktionen att man inte skulle lämna en fråga därhän om man inte var helt säker på att man inte skulle kunna lösa det aktuella problemet. Vilken värdelös instruktion att ge till en analytiker! Vi är ju per definition övertygade om att alla problem har en vacker teoretisk lösning, som snart kommer att uppenbara sig. När tiden så plötsligt var ute och domen föll, visade det sig att jag hade haft så extremt lågt tempo att mina få (i och för sig hyggligt korrekta) svar inte ens gick att utvärdera elektroniskt. Jag måste erkänna att detta föreföll mig synnerligen genant, eftersom jag i mitt CV stolt lyft fram att logisk problemlösning är min grej. Jag har i och för sig aldrig påstått att det går särskilt fort, det ska sägas till mitt försvar.

Under dessa månader av arbetssökande har min drivkraft att skaffa mig en hobby liksom hamnat lite i skymundan. Det är i kontrasterna som tillfredsställelsen bor, och när ens vardag enbart består av fritid utan deadline så blir fritiden plötsligt inte riktigt lika lustfylld och lockande. Dessutom är man inte så kaxig när man faktiskt inte vet om man har nåt vidare marknadsvärde kvar. Även om jag inte kan påstå att exakt varje vaken timme har fyllts av jobbsökaraktiviteter så har allt mitt mentala fokus legat på att skaffa mig ett jobb. Med hygglig lön och trevliga kollegor, eller i alla fall med lön och kollegor. Åtminstone ett eget passerkort och fri tillgång till en kaffeautomat.

Jag har såklart haft tid för annat också. Och ska man hamna ”mellan jobb” någon gång på året så är min rekommendation att man försöker tajma in det i April/Maj. Lägg gärna in en beställning på tidigarelagd vårvärme också, det missade jag tyvärr. Mest har jag hängt hemma i trädgården dessa dagar, vilket ju matchar väl med samhällets förväntningar. Trädgårdsbestyr är faktiskt något av en hobby för mig, men den är så gammal och hemvan att den inte riktigt räknas det här året då jag ska prova nytt. Dessutom är mina trädgårdar sorgligt försummade under åratal, så jag ägnar mig mer åt arkeologiska utgrävningar än avancerad trädgårdsdesign. Men självklart vill jag inte bryta sviten, den med en ny hobby i månaden. Så med en skvätt välvilja och en rågad portion efterhandskonstruktion ska vi nog kunna dikta upp trovärdiga hobbies även för dessa gångna jobbsökarmånader. Dessutom behöver jag en ny Juni-hobby. Vi återkommer till det!

Hur blev det då med den framtida försörjningen, undrar vän av ordning. Jo, skam den som ger sig – till slut har en arbetsgivare ändå valt att förbarma sig över min vilsna och arbetstörstande själ. Jag hoppas att få inte bara välbehövliga rutiner utan även lön och kollegor. Inget avtal är dock påskrivet ännu (jag måste först granskas för eventuella lik i garderoben) så det är bäst att jag ligger lågt med förväntningarna den här gången. Men jag har inte fått nån välkomstbukett – jag tänker att det kanske kan tolkas som ett gott tecken.