Ett provocerande barn

Det är som sagt flera händelser som har gjort att det här att skaffa mig en hobby har kommit i sådant fokus för mig.

Under tidig höst förra året hade jag och kidsen en skön helg på landet. Jag hade varit uppe tidigt på morgonen och hämtat tidningen, läst den och druckit mitt kaffe till fågelkvitter. Sen hade jag bakat scones, dukat fram och dukat av frukosten. Handdiskat frukostdisken, putsat upp köket, rensat ur kylskåpet, gått ut med soporna, vattnat blommorna. Ni vet, skrotat runt med sånt.

Det hade hunnit bli eftermiddag och jag hade nu satt mig ned vid köksbordet, skrivit nästa veckas middagsmeny och gjort en digital inköpslista (självklart sorterad efter den aktuella matbutikens irrgångar).

”Nån som vill följa med och handla?” ropade jag ut i stugan.

Äldsta sonen kom släntrande. Han hade ålagt sig själv nåt experimentellt tillfälligt skärmförbud, och var så uttråkad att han allvarligt övervägde att följa med till affären.

”Mamma, har du nån hobby?” frågade han plötsligt. Jag blev så ställd att jag tvekade lite för länge, och följdfrågan var oundviklig: ”Men vad GÖÖÖR du hela dagarna då?”

Man blir ju lätt provocerad, när de färska sconessmulorna fortfarande kan skymtas i mungiporna på avkomman.

Men den provocerande frågan är faktiskt intressant. Vad är det jag gör hela dagarna? Är det nödvändiga saker, eller sånt jag gärna vill? Och i så fall – de som har en hobby att fylla sin fritid med, när gör de allt det där andra? Är de kanske av en mer effektiv människosort, som hinner både ock? Eller gillar de helt enkelt inte varma scones?